Jo, det kan jag tala om!

Total, fullständig, överväldigande stress stavas dansskola!

Föreställ dig en inte allt för stor lokal på övervåningen. Småtjejer i rosa ballerinakläder precis överallt. Du kan knappt ta ett steg utan att nästan trilla över en. Lägg till ett antal stressade föräldrar. Och som om det inte vore nog…småsyskon!!! Och det är bara början. Sen ska du ta dig ner för en smal spiraltrappa tillsammans med 20 st ballerinor, föräldrar och småsyskon, samtidigt som 20 st andra ballerinor, föräldrar och, just det, småsyskon är på väg upp. Och glöm allt du tror dig veta om hur man går upp och ner för en trappa, nej, här ska det stannas på vart och vart annat trappsteg. Sen när du äntligen tagit dig ner ska du manöverera dig fram till rätt dörr utan att trampa ihjäl en stackars liten unge. Sen är det puss och kram, vi ses om 45 min.

Sen är det tomt. Du går upp i lugn och ro. Bara för att mötas av koas. För nu är det fikadags för de som dansat klart och för de som väntar på de som dansar. Det är tjo o tjim. Barnfilm på tv där ljudnivån lätt kan mäta sig med en rockkonsert. Barn som hoppar i sofforna..bebisar som kryper omkring. Hur nån kan sitta ner och ta en kopp kaffe övergår mitt förstånd. Själv så tar jag min tillflykt utomhus och går en promenenad med Michigan.

Bara för att börja om när jag kommer tillbaka, fast den här gången är det värre.

Snälla mamma, jag kan väl få en kaka!! Snälla Snälla snälla!!!

Ok, men då går vi direkt sen! *suck* jag faller för det varje gång. Man tycker ju att man borde ha lärt sig sin läxa flera gånger om, men icke. Godtrogen som man är. Så när det alltså är dags att gå till bussen så ska man tjata, jaga, hota, muta, ryta och till sluta bara vilja slita av sig håret för att få med sig lilla damen ut ut lokalen.  Samtidigt som man ska klä på Michigan och bära runt på honom, och han väger ju nästan ingenting. Eller hur.

När man väl kommit ut så har stackars Stephanie absolut inga krafter kvar! Hon kan bara inte gå till bussen för hon är sååååå trött. Snälla, får jag sitta i vagnen med Michigan. Eller så går hon gärna, men då måste hon stanna och titta på precis allt hon ser. Inga undantag kan ges. Att vi ska hinna med bussen det är sak samma. Pappa måste ju få en blomma, det förstår du väl mamma?! Då blir han så glad. Ehh ja, det förstås…

Men det absolut värsta som kan inträffa, och jag skojar inte, det är att glömma något hemma. Tex dansskorna. Och om man är dum nog att nämna det under tiden man är på väg till dansskolan, ja då får man faktiskt skylla sig själv! Då är det tårar precis hela vägen. Dumma mamma! Fy vad orättvist! Du är sååå elak! Det är liksom - Tänk glada tankar, tänk glada tankar…det här är jättekul. Faktiskt. Svetten bara rinner.. Börjar mentalt sjunga farsan Baloos visdomsord -Var nöjd med allt som livet ger(….)

Det är ungefär som att slita sig upp ur soffan för att gå till gymet. Det är sååå skönt när det är över..

Idag ville hon inte gå hem med mig. Hon skulle följa med sin kompis. Då blev man genast dumma mamma. Tårarna sprutade. Hon överröstar lätt världens främsta operasångerskor i ljudnivå. Lägg till att det börjar regna. Håret börjar glesna på mitt huvud vid sådana tillfällen och man undrar varför man utsätter sig för det här varje fredag. Bara för att på torsdagen nästa vecka säga. Imorron är det dansskola. Gud va roligt va Stephanie!? 

Okej, så jag kanske överdramatisear liite..eller nej, det är precis såhär. Nästan. Typ.